Thérèse Raquin – Emile Zola - ?· Thérèse Raquin – Emile Zola . Thérèse och Camille är gifta,…

  • View
    212

  • Download
    0

Embed Size (px)

Transcript

  • Thrse Raquin Emile Zola

    Thrse och Camille r gifta, men har inte ett lyckligt ktenskap eftersom de inte sjlva ville gifta sig

    med varandra. Thrse r dessutom vild till naturen, medan Camille r sjuklig. Camille rkar stta p

    en gammal vn, Laurent, och tar med honom hem fr att presentera honom. Laurent och Thrse

    inleder ett frhllande bakom ryggen p Camille. S smningom kommer Laurent till slutsatsen att

    Camille mste rjas ur vgen fr att han och Thrse ska kunna fortstta trffas, och Laurent drnker

    Camille i floden Seine s att det hela ska se ut som en olycka. Under Laurents frsk att drnka

    Camille blir Laurent biten i halsen. Nr historien nu tar sin brjan har det blivit dagen efter mordet,

    och Camille har rapporterats saknad efter en olycka p floden, men har nnu inte hittats.

    Nsta morgon vaknade Laurent pigg och nyter. Han hade sovit bra. Den kalla luften som kom in

    genom det ppna fnstret satte fart p hans domnade blod. Han hade inga klara minnesbilder av vad

    som hade hnt under grdagen, och hade det inte varit fr den brnnande knslan p halsen, kunde

    han kanske ha trott att han hade lagt sig fr att vila efter en stillsam kvll.

    Men bettet som Camille hade gett honom brnde som om hans skinn hade strukits med ett gldande

    strykjrn. Han led nr hans tankar koncentrerades p smrtan som bettet orsakat honom. Det

    kndes som om ett dussin nlar sakta forcerades in i hans ktt.

    Han vek ner skjortkragen och underskte sret i en billig spegel som hngde p vggen. Det hade

    formen av ett rtt hl, stort som ett tvfrancsmynt. Skinnet hade brnts bort och istllet kunde man

    nu se det rosa kttet, versllat med svarta flckar. Blodet hade runnit i tunna rnnilar nda ner till

    axeln. Bettet, som satt under det hgra rat, sg djupt och smutsbrunt ut mot det vita skinnet.

    Laurent tittade p det med bjd rygg och strckt hals, och den grnaktiga spegeln gav hans ansikte

    en otck grimas.

    Njd med underskningen tvttade han sig noggrant och frskrade sig sjlv att sret skulle lka

    inom ngra dagar. Sedan tog han p sig klder och gick tyst till kontoret, dr han knslosamt

    berttade om olyckan. Nr hans kollegor hade lst om olyckan i tidningen, blev han en riktig hjlte.

    Under hela veckan hade tjnstemnnen p Orlansjrnvgen inget annat att tala om: De var alla

    stolta ver att en av deras kollegor hade drunknat.

  • Laurents knsla av olust gick inte ver. Camilles dd hade inte formellt kunnat konstateras. Thrses

    man var tvivelsutan dd, men mrdarens skulle ha nskat att Camilles kropp hade hittats, s att ett

    formellt dokument skulle kunna upprttas. Dagen efter olyckan hade ett fruktlst skande efter den

    drunknade mannens kropp gt rum. Det antogs att kroppen frmodligen hade sjunkit ner till botten

    av ngot hl i nrheten av stranden p ngon av arna, och mnga hll p med att dragga i Seine fr

    att erhlla belningen.

    Under tiden tvingade Laurent sig sjlv att varje morgon g frbi brhuset, p vgen till sitt arbete.

    Han hade bestmt sig fr att sjlv ta hand om saken. Trots att hans hjrta fylldes av avsky, trots

    rysningarna som ibland genomfor hans kropp, gick han i ver en veckas tid fr att underska

    kvarlevorna av alla drunknade mnniskor som lg utstrckta p hllarna.

    Nr han gick in och mttes av en fadd odr, en odr av nytvttat ktt, cklades han och en rysning

    gick ver hans kropp: Fukten frn vggarna verkade stta sig i hans klder och fick dem att hnga

    tyngre ver hans axlar. Han gick rakt fram till glasrutan som skiljde skdarna frn liken, och

    betraktade med sitt bleka ansikte. Framfr honom fanns gra hllar, och hr och dr p hllarna lg

    nakna kroppar som bildade grna, gula, vita och rda flckar. Medan vissa kroppar behll sina

    naturliga utseenden i likstelheten, sg andra ut som hgar av bldande och frruttnande ktt. Lngst

    bak mot vggen hngde ngra frfrliga lumpor, kjolar och byxor som dragit ihop sig mot den bara

    gipsen. Frst sg Laurent bara den glmiga ensemblen av stenar och vggar, baddade i gulbrunt och

    svart av klder och kroppar. Ett melodist ljud av rinnande vatten brt tystnaden.

    Sakta men skert brjade han kunna urskilja kropparna, och gick frn den ena till den andra. Det var

    bara de drunknade som intresserade honom. Nr det fanns flera kroppar dr som var uppsvullna och

    blaktiga av vattnet, tittade han p dem ivrigt i hopp om att kunna upptcka Camille. Ofta hade

    kttet i ansiktet frsvunnit i remsor, benen hade brutit igenom det uppbltta skinnet och ansiktena

    var som kokade och avkldda stekar. Laurent tvekade; han tittade p liken i ett frsk att hitta den

    magra kroppen av sitt offer. Men alla de drunknade var kraftigt byggda. Han sg enorma bukar,

    psiga lr, och starka, runda armar. Han visste inte vad han skulle gra. Han stod dr och sklvde

    infr de grnaktiga trasdockorna, som tycktes hna honom med sina fruktansvrda rynkor.

    En morgon fylldes han av kta skrck. En kort stund hade han tittat p ett lik, uppdragen frn vattnet,

    med liten kroppsbyggnad och vedervrdigt deformerat. Kttet p den drunknade var s mjukt och

    upplst att det rinnande vattnet som tvttade kroppen ocks avlgsnade kttet bit fr bit.

    Vattenstrlen som trffade ansiktet borrade ett hl till vnster om nsan. Och pltsligt blev nsan

  • tillplattad, och lpparna slppte frn kroppen s att de vita tnderna uppdagades. Den drunknades

    huvud brast ut i skratt.

    Varje gng Laurent trodde att knde igen Camille erfor han en brnnande knsla i hjrtat. Han

    nskade hett att finna hans offers kropp, och han fylldes med feghet nr han frestllde sig kroppen.

    Hans besk till brhuset gav honom mardrmmar, med sklvningar som kom honom att flmta efter

    andan. Men han skakade av sig sin skrck och anklagade sig sjlv fr att han var barnslig nr han ville

    vara stark. Trots detta revolterade hans kropp, och vmjelse och skrck tog tag i honom s snart han

    kom in i salens fadda odr.

    Nr det sedan inte fanns ngon drunknad person p de bakre hllarna drog han en lttnadens suck,

    men hans avsky var inte s stor. Han blev sedan en simpel skdare, han fann ett egendomligt nje i

    att se den vldsamma dden i ansiktet, i dess kusliga och groteska konsekvenser. Denna syn roade

    honom, srskilt nr det var kvinnor som lg dr och blottade sina bara barmar. Denna nakenhet,

    brutalt exponerad, blodbestnkt, och ibland genomborrad av hl, attraherade honom och hll

    honom kvar.

    En gng sg han en ung kvinna p runt tjugo r, en folkets dotter, bred och stark, som verkade sova

    p hllen. Hennes friska, stora och vita former visade upp de vackraste nyanser. Hon log ett halvt

    leende, med sitt ansikte halvt lutat t vnster. Runt hennes nacke hade hon ett stort svart band,

    vilket sg ut att ge henne ett skugghalsband. Flickan hade hngt sig sjlv i ett tillstnd av olycklig

    krlek.

    Varje morgon, nr Laurent var dr, hrde han hur folk kom och gick.

    Brhuset r en sevrdhet alla har rd med, och de som kommer frbi, rika som fattiga, fr alla

    komma in gratis. Drren r ppen och alla r vlkomna. Det finns de som gr en omvg fr att inte

    missa ngot av dessa ddsskdespel. Om det inte ligger ngon p hllarna lmnar beskarna

    brhuset besvikna och knner det som om de har blivit lurade och mumlande mellan tnderna, men

    nr det r ngorlunda mycket folk p brhuset trngs folk drinne och ger sig sjlva lite billig

    underhllning; de uttrycker fasa, de skrattar, de applderar eller visslar, som vid teatern, och drar sig

    njt tillbaka fr att bertta att brhuset var srskilt bra just den dagen.

    Laurent lrde snart knna de mnniskor som brukade komma till platsen, de olika och disparata

    mnniskor som bde tycker synd om och hnler tillsammans. Arbetare tittade in p vgen hem frn

  • arbetet, med en brdlimpa och verktyg under armen. De tyckte att dden var lustig. Bland dem fanns

    muntergkar frn olika arbetsplatser som fick publiken att le genom att kommentera ansiktet p

    varenda lik. De kallade dem som blivit brnda fr kolare; de hngda, de mrdade, de drunknade,

    kropparna som hade knivhuggits eller krossats, fick dem att uttala livliga skmt, och deras rster,

    vilka darrade ltt, stammade fram komiska meningar mitt ibland den rysande stmningen i salen.

    Sedan kom sm, magra och seniga gubbar, flanrer som kom fr att de inte hade ngot bttre att

    gra, som tittade p kropparna med dumma gon och buttra miner, som fridsamma, knsliga

    mnniskor gr. Kvinnor fanns det mnga av, unga, rosiga arbetarkvinnor med vita linnen och rena

    kjolar, som raskt gick frn den ena inglasade delen till den andra med stora, vakande gon, som om

    de tittade i ett skyltfnster fr modeklder. Det fanns ocks enklare kvinnor dr, som gick sltt med

    bedrvliga miner och vlkldda damer som nonchalant slpade sina sidenklnningar efter sig.

    Vid ett tillflle fick Laurent se en av de senare som stod ett par steg frn glaset och tryckte sin nsduk

    mot nsborrarna. Hon hade p sig en vacker gr sidenklnning med en stor svart cape av spets;

    hennes ansikte var dolt av en slja och hennes sm hnder sg ganska sm och mtliga ut. Runt

    henne svvade en ltt violdoft.

    Hon stod och granskade ett lik. P en hll ett par steg bort lg kroppen av en stor rkel, en murare

    som nyligen hade frlorat sitt liv genom att falla frn en byggnadsstllning. Han hade ett brett brst,

    korta kraftiga muskler och en vit, vlnrd kropp. Dden hade gjort honom till en marmorstaty.

    Damen underskte honom, vnde honom och vgde honom, s att sga, med sina gon. Ett tag sg

    hon ut att vara helt uppslukade av funderingar om mannen. Hon lyfte ett hrn p sljan fr en sista